.

Ber om ursäkt till alla "hemma" som fått onödigt korta och snutiga svar. Min hjärna är kaos och jag är inte människa enough att både vara en bra ungdomsledare och att uppföra mig vettigt mot er samtidigt (dåligt av mig, jag vet). Det känns dock lite bättre att skriva det här - så att ingen råkar få för sig att det skulle bero på er. Ibland känner jag att mina ovärda svar varit befogade, men oftast inte.

Lägret går toppen och Beata och jag har tillbringar x antal timmar i stallet med skadade hästar. Vi har turats om att få psykbryt på Poccahontas, som sparkat mig på handen och Beata på armen. Hon står inte högst upp på rankingen över populära ponnyer idag.

På den listan hamnar min fina Nemo också lågt. Han har letat upp sin alternativa rodeopersonlighet och det var med nöd och näppe jag kom ihåg hur man satt kvar när han väl körde igång (detta efter att han lekt av en AW-ryttare lite för många gånger). Jag känner mig hemsk när jag rider Nemo. Mina sporrar var ungefär en meter in i sidan på honom och jag har sällan förr varit så hård i handen - inte ryckig, men stenhård.

Det känns skit. Han är så framtung och oriden för tillfället att jag dog lite när jag kände hur det var att sitta på (vad jag kan minnas) underbara, flygande Nemo. Idag var han tung, uttråkad, lat, tjurig - so not the horse I knew.

Det blev i alla fall bättre mot slutet, även om han kändes som en framtung papegoja mot hinderna. Detta korrigerade jag genom att - guess what - stenhårt hålla hans huvud högt och banka med mina ponnysporrar. (JA, jag har lite ångest, därför får ni sitta och läsa om det - sorry!)

Halta hästarnas vecka är inledd. Nu är det yoga. See ya.