.

Detta är ett syndrom som mest tycks drabba storhästryttare på relativt låg nivå, dvs LC-LA hoppning.

Varje dag uppdateras hela bloggvärlden av hästtjejer som hela tiden skriver om hur högt det hoppat på sina hoppträningar. Gång på gång glassar de runder i hinder och banor upp mot 130 cm, och de skriver utförligt om hur bra de red an alla hinder. Fantastiskt att folk är så himla bra alltså! :)

Min fundering är då över vart det brister, om man nu hoppar skyhöga hinder under sina träningar men nätt och jämnt kan göra en okej runda på 110 cm på tävlingsplatsen..? Är det då ett allvarligt problem hos tränaren, som inte inser sin elevs begränsning, eller är det så att eleven i fråga snackar en jävla massa skit?

Vad är grejjen med att hoppa högt? Vad är grejjen med att överdriva det? Är man en bättre ryttare för att man tränar på 130 men inte klarar av att tävla 115 i verkligheten? Får man ett diplom om man hoppar högst på träningen, eller vad är det jag har missat?

Det finns ett "motto" som följer "träna lågt, tävla högt." Det mottot följer folk som satsar på en hållbar utveckling och framförallt en hållbar häst. Varför slita ut hästen på en nivå man inte är på?

När ni överdrivare läser detta får ni er nog en fet jävla tankeställare. Kanske är det inte så coolt att lägga på 20 cm i efterhand (att säga att ett hinder är 130 när degt är 110..) för det enda som sker då är att man framstår som en jävla idiot som sliter ut sin häst och överskattar sin egen talang.

Dessutom berättar ju alla närvarande vitt och brett om hur ni hoppade minihinder. De överdriver säkert på sitt håll, but you got only yourself to blame.

Givetvis kan det vara både roligt och nyttligt att hoppa högt ibland, och självklart ska man sätta lite press men jämna mellanrum, men att efter varje hoppträning blogga om vilka skyskrapor man hoppat, och sen behöva utgå från 110/120 är ju faktiskt jättepinsamt...