.

...tar våldet vid.

Det uttjatade ordspråket passade perfekt på mig idag. Kunskapen tog slut, och det gjorde tålamodet också. Inte för att jag direkt misshandlade Clide, men nog fan blev vi ovänner. Jag kan för första gången någonsin säga att jag inte ångrar mig. All stelhet och "jagorkarintebrymig-känsla" som Clide utstrålat sista tiden var som bortblåst efter några varv med ridspö. Han rörde sig helt annorlunda och bjöd på riktigt, inte så som han ofta gör (springer lite med öronen framåt).

Det är väl typiskt fullblodshästar, de är så sjukt pigga och framåt - tills man ställer lite krav. Då kryper latmasken i dem fram, man blir nästan chockad. Den negativa egenskapen har Clide plockat med sig från sin arabsläkt, men jag älskar honom mest i världen ändå.



Laban och jag galopperade på raksträckorna i en form som var wannabe samlad, om ni fattar vad jag menar.