.

All tid och energi jag lagt ner i mitt liv på att undvika barn under 10 år var helt i onödan visade det sig idag. Jag har mer eller mindre varit omringad av ungar mellan 2 och 6 år, och jag överdriver inte när jag säger att det är direkt ångestframkallande.

Amanda och Mathilda verkade helt chill bland alla skrikande, gråtande, skrattade och stojande ungar. Själv försökte jag andas lungt och intala mig att de inte skulle dräggla på mig. Om det hjälpte vet jag inte, men på ett eller annat sätt tog jag mig genom dagen utan att bli nerdrägglad eller få ett nervöst sammanbrott.

Från och med nu ska jag vara noggrann med att hålla barnmuren upprätt. Kanske borde jag bära med mig pepparspray och spruta lite diskret på ungar som närmar sig när föräldrarna tittar bort? Eller funkar den hederliga räcka tungan så att ungen börjar gråta-metoden? Whatever, jag kommer på något. I värsta fall har ju Danne lärt mig sina bristfälliga kunskaper i karate, funkar som nödlösning.


Grisunge. Stackars min mamma som behövde ta i mig när jag såg ut sådär.