.

Haha, nu ska jag lära mig att rida i slow motion, nästan i alla fall. Jag löser 9 av 10 problem genom att piska på och låta det gå utav helvetes fort. Det fungerar i och för sig nästan alltid, men det håller nog inte i längden. Jag har tappat känslan för när det går för fort (det gjorde jag väl för flera år sen) men jag är hyperkänslig mot "slöridning". Hela dagen har jag försökt få nån form av takt och känsla för tempot, resultatet blev sådär.

Alla tränare jag ridit för de senaste 5 åren (utom galopptränarna) har förgäves försökt få mig att räta upp mig. Anna Wemlerth, Karin Andermyr, Stefan Sjögren, Peter Ericsson... varenda en har påpekat att jag håller för högt tempo och att jag ska sitta på röven när jag saktar av. (I somras ställde jag mig upp som en tönt och styrde in i staketet, där kan man börja snacka slöridning... ;) Resultatet kan ju diskuteras, men det blev i alla fall skillnad efter Stefans lektion för mig och Gigolo, då han kommenterade att man såg hela finjasjön mellan mig och hästen, och att den i och för sig var väldigt vacker men att det inte hjälpte.

Nu försöker Carina lära mig att rida lätt långsamt. Jag försökte på flera ponnysar idag, och jag kom fram till att jag är obildbar. Så fort jag får ett bra tempo och takt tycker jag att det går för långsamt. Hur epic fail är inte det? Tacka vet jag ponnygalopp, då fungerar min snabbare-snabbare-metod utmärkt. 

Haha, nu har ni fått ta del av mina feta I-landsproblem (låt mig säga ponnyproblem?). Imorgon tar jag nya tag och rider en långsam runda på min überpigga häst. Kanske borde jag sluta påpeka hur långsam världen är och inse att det är jag som stressar runt for no reason?