.

Chris tyckte att jag skulle lägga upp mitt Sv C-arbete för att jag för en gångs skull skrivit något vettigt. (Tack för den lixom..) Så här kommer det (jag har inget vettigare att skriva ändå)

Att överkonsumera hästar


Dom ska ha, ha och ha. Sen tröttnar dom och skiter i vad dom fått, vare sig det är levande djur eller en stendöd möbel. De ska ha allting till varje pris, trots att det inte passar, inte kommer att fungera eller inte kommer att gå bra. Det spelar inte dem någon roll, det viktigaste är att ha, ha och ha. Plötsligt tycks prylar, djur och saker blivit makt, kunskap och glädje. Sure dudes, men jag håller inte med er.

Bland oss hästfanatiker finns det en skara som vägrar inse sina begränsningar. De är störst, de är bäst och de är vackrast. Det kvittar hur många gånger motsatsen bevisas, deras förvrängda självuppfattning håller dem tryggt förvarade i en rosa bubbla med gyllene kanter. Skaran jag pratar om är skaran av tjejer som köper fler hästar än vad andra köper matvaror. De köper en häst, tröttnar och glömmer bort den. Sen köper de en ny häst, tröttnar och glömmer bort den också. Så fortskrider hästköpandet tills de står där, utan vare sig pengar, tid eller ork att ta hand om alla de hästar de samlat på sig.

Jag frågar mig ofta vad dessa människor ska med alla hästar till. Svaret är oroväckande dumt. Idag har en okunnig skara ryttare fått för sig att man blir en bättre ryttare ju fler hästar man har. Likaså inbillar folk sig gärna att man åtminstone måste framstå som duktig om man köper sig en unghäst. Visst vore det underbart om man blev Malin Baryard herself för att man skaffade en unghäst.. men sådant är dessvärre inte fallet.

Det finns tusen miljoner unghästar som blir förstörda för att folk med för mycket självförtroende köper dem åt höger och vänster. En unghäst att utbilda själv vore ju roligt, jo visst. Kanske är det fantastiskt roligt för ryttaren några dagar, men när denne sedan tröttnar och inser att unghästar inte alls alltid är roligt lämnas hästen att ruttna i sin hage.

Frågor kring dessa ryttare virvlar allt som oftast runt i mitt huvud. Hur kan man få för sig att man klarar av allting? Varför tror folk att andra ska tro att de är duktiga för att de köper på sig massa hästar som de sen inte har tid eller lust att ta hand om? Är det värt att förstöra en levande varelse för att få lysa i två veckor? Jag blir inte klok på det.

Jag skulle aldrig få för mig att köpa en treårig stor häst och utbilda den själv. Det finns mycket duktigare ryttare som skulle kunna ge hästen mycket bättre förutsättningar i livet än jag kan. Att jag har ridit in ponnyer och liknande vet jag om, och varför? För att jag är tillräckligt liten för att kunna rida ponny trots att jag är äldre än de flesta ponnyryttarna. Därmed är det bättre att jag rider in dem än att någon tioåring unge gör det. Det handlar om att ge hästen en ärlig chans att få ett vettigt liv, inte att lysa som ryttare för en dag eller två.

Vill ha, vill ha, vill ha. Aldrig kan man få nog, aldrig blir man helt nöjd. Att köpa en ny häst när man tröttnat på den gamla är bara ett meningslöst tidsfördriv. Gång på gång ser och hör jag om hästar som far illa, som glöms bort eller som helt enkelt går till slakt för att ägaren vill ha en ny häst som just för stunden verkar roligare.

Konsumtion i all ära, men när det kommer till levande djur finns det gränser. Att överkonsumera prylar skadar bara personen i fråga, men när det kommer till djur tycker inte jag att det är okej.

Jag har själv hästar, jag jobbar med hästar och är i stort sätt bland hästar all min lediga tid. Tro mig därför när jag skriver att jag blir less på kyla, lera och snö när jag går där med mina svindyra stövlar fulla av gegga och vatten. Tro mig när jag skriver att det finns dagar när jag aldrig mer vill se en häst. Tro mig när jag skriver att det svider i plånboken att behöva köpa en ny hjälm för flera tusen för att hästskrället slog sönder den gamla, och tro mig att det är jobbigt att aldrig kunna ägna sig enbart åt sig själv. Att ha hästar är ett enormt ansvar. Jag har ansvar för mina egna, för andras som jag rider och för de hästar som bor där jag jobbar. Trots det skulle jag aldrig kunna förmå mig att strunta i några hästar eller att på ett eller annat sätt göra livet tråkigare eller sämre för dem.

En sista pik vill jag ge till alla de självgoda ryttare som glömt bort, "inte hunnit med", tröttnat eller bara misslyckats i största allmänhet, var det värt att förstöra en häst bara för att få skryta om den i två minuter?