.

Krismöte med klassen för ungefär hundrade gången. Helt jävla otroligt. Förhoppningsvis var detta det sista ever, men man ska inte hoppas för mycket. Jag är så förbannat trött på kurratorer, krisgrupper och lärare som berättar självklara saker för oss. Och pga mötet är läget ungefär.. the hell of a scandal. Kanske inte riktigt, men ack så nära. Nu borde iallafall jordens minsta klass kunna vara vänner fram till sommarlovet. :)

Jag håller mig utanför allt bråk, trots att folk från alla håll och kanter försöker dra in mig i allt märkligare bråk och situationer. Jag skiter i om Fias häst sparkade Lisa för att Ulla borstade för hårt. Jag skiter i vem som lånade vems pengar, och jag bryr mig inte ett dugg om vem som kallade mig för spinkig. Ah, jag orkar bara inte bry mig. Jag har inget intresse alls av att lägga mig i andras fighter, och skulle definitivt uppskatta om folk kunde sluta ge mig insider information hela tiden.

Nu lät det som att jag inte alls tar åt mig av skitsnack. Det gör jag nog inte heller. Jag tar bara åt mig av vad folk säger eller skriver till mig. Det spelar ingen roll om de menar det eller inte. Har jag fått höra eller läsa något, då glömmer jag det inte heller. Jag kan förlåta allting, men jag glömmer inte.

Jag minns fortfarande vad en tjej skrev till mig i sjuan. Hon fick lite panik och blev arg. Jag förlät henne typ dagen efter, men jag minns fortfarande exakt vad hon skrev. Faktiskt, så kommer jag nog aldrig att förlåta på riktigt - men rent officiellt och för det praktiskas skull förlåter jag. Så falskt.