.

Det var en tjej som undrade hur jag fick Clide. Vi fick honom från en ridskola i Trelleborg, där han inte trivdes överdrivet bra.

Jag ville inte ha Clide. Han var arg, sur, vägrade att hoppa, ledsen, elak och allmänt otrevlig. Jag ville ha Nappe, April, Texas, ja till och med Space, men det fick jag inte. Mamma tyckte synd om Clide. Därav blev det också Clide.

I börjar var jag skiträdd för honom, jag vågade inte gå in ensam i hans box, för han högg efter mig eller tryckte in mig i väggen såfort jag försökte borsta honom. Han drog iväg med mig när jag försökte leda honom till hagen och vägrade att gå förbi speciella platser när jag red honom. Jag åkte av honom hur många gånger som helst i början.

Men som de flesta säkert märkt har hans damp gått över och min skräcködla till ponny har blivit min knähund. Idag är han världens keligaste när det bara är vi två, jag leder honom till och från hagen i pannluggen och rider barbacka utan träns utan att han klyddar. Surponnyn har blivit en snäll gammal gubbe.

Jag säger inte att det är min förtjänst att han är supersnäll nu, han trivdes bara inte som ridskolehäst. Han är en riktig enmansponny och tycker att alla är idioter tills de bevisat motsatsen. Tyvärr lyckas inte många bevisa motsatsen, för de gör på helt fel sätt.

Det funkar inte att ryta eller vifta med händerna för att få Clides respekt. Tyvärr gör många så eftersom de är rädda för honom för att han ser sur ut när de går förbi. Han har så rätt, vilka idioter :)


Jag har lärt mig några saker av att ha Clide som min ponny. Det är att förstå hästar, förstå hur de tänker och vad som är "jobbigt" för en häst. Jag har lärt mig att hitta tusen olika vägar fram till samma mål och att det är bättre att låta hästen bestämma ibland än att ta onödiga fighter. Han har lärt mig att jobba med hästen, och om du är oschysst mot hästen... then carma will hit you in the face ;)!