.

Bortsett från Voldemort finns det ett par saker till jag är rädd för, men Voldiepoldie toppar absolut listan över hemska saker som kan dyka upp. Till exempel är jag löjligt rädd för att vara ensam när det är mörkt, jag har lite lätt tandläkarskräck och upptäckte nyligen att jag tycker att morrande grisar är sjukt läskigt.

Haha, nu ska jag vara lite seriös. Min största skräck tänker jag kanske inte skriva om, men jag kan skriva om något jag är "rädd" för - ensamhet. Jag hatar att vara ensam. Anledningen till att jag kan skriva om just det är att jag har gjort det en gång förut, så det är bara att hämta inlägget.

Inlägget är ett år gammalt.

Den värsta känslan som finns är ensamhet. Att känna att alla andra har varann, och själv har jag ingen. Alla andra gör saker tillsammans medan jag springer i stallet. Jag vet att jag inte borde gnälla, jag är ingen ensam människa egentligen. Jag träffar så galet mycket människor varje dag - i alla de olika stallen, i skolan, på stan, på möten, ja hela tiden träffar jag folk. Men jag träffar nästan aldrig folk för att bara träffas, ta en fika eller ha kul. Jag träffar dem för att de råkar vara där jag är.

Fredag kväll och jag kan vara i stallet flera timmar - rida och ta hand om mina hästar medan andra människor är ute. Egentligen gör det mig ingenting. Jag älskar stallet, lugnet och alla hästarna. Samtidigt känns det ibland som att jag är den mest ensamma människan i hela världen. Ingen vet någonting om mig. Jag pratar aldrig om mig själv, och det vill jag inte heller, för jag vågar inte. Är jag ledsen för något vill jag inte att alla andra ska veta det, och verkligen inte varför. Har det hänt något vill jag inte lägga över mina problem på alla andra, det känns så jävla onödigt. Folk säger att jag är instängd och omöjlig ibland, att jag inte litar på någon. Kanske är det sant men det beror inte på er.

Jag är kanske opersonlig och tråkig ibland. Eller rättare sagt, det vet jag om att jag är. Jag önskar att jag kunde ändra det. Vad ska man säga, get used to it - Ingen känner apan, apan känner alla.

(Detta inlägget passade rysligt bra idag eftersom Ek konstaterat att jag är just en apa... hööhööö.. Känner att jag måste skriva något lite glatt så att folk inte tror att jag gått och blivit emo i bloggsvackan. Ehm.. Jag kommer bara på massa CSI-skämt som ingen annan ändå hade fattat, så jag låter bli, haha.) Att avsluta med överdrivet glad gubbe känns bra :D