.

Den värsta känslan som finns är ensamhet. Att känna att alla andra har varann, och själv har man ingen. De gör saker tillsammans, medan jag springer i stallet. Jag vet att jag inte borde gnälla, jag är ingen ensam människa egentligen. Jag träffar så galet mycket människor varje dag. I alla de olika stallen, i skolan, i stan, på möten, ja, hela tiden träffar jag egentligen folk. Men jag träffar nästan aldrig folk för att bara träffas, ta en fika eller ha kul. Jag träffar dem för att de råkar vara där jag är.

Fredag kväll kan jag vara i stallet flera timmar, rida och ta hand om mina hästar medan andra människor är ute. Egentligen gör det mig ingenting. Jag älskar stallet, lugnet och alla hästarna. Samtidigt känns det ibland som att jag är den mest ensamma människan i hela världen. Ingen vet någonting om mig. Jag pratar aldrig om mig själv, och det vill jag heller inte göra. Är jag ledsen för något vill jag inte att alla andra ska veta det, och verkligen inte varför. Har det hänt något vill jag inte lägga över mina problem på alla andra, det känns så jävla onödigt. Folk säger att jag är instängd och omöjlig ibland, att jag inte litar på någon. Maeby that´s true. Men det beror inte på er. Jag har bara blivit sån.

Jag är kanske opersonlig och tråkig ibland. Eller rättare sagt, det vet jag om att jag är. Jag önskar att jag kunde ändra det. Kunde få mer tid över till att träffa folk och allt detdär. Men så är det. Ingen känner apan, apan känner alla.