.

Nu måste min ponny vara glad. Mer snö! Jag kan inte riktigt förstå hans hysteriska kärlek till att busa i snön. Han går som ett ånglok, plöjer fram genom snön i full fart, helt säker på foten. Han måste vara världens finaste häst.

Man glömmer nog hur lycklig man egentligen är som har en egen ponny. En ponny som är bara min, som jag kan rida när jag vill & som jag älskar mest i hela världen. Jag har nog aldrig tänkt på hur det känns för alla de som inte har egna hästar, som rider på ridskola eller inte rider alls.

Jag har en mamma (&pappa) som betalar allt för hästen, en mamma & tränare som kör mig dit jag vill, tränare, vänner och hästägare som stöttar och hjälper mig...  Ändå är jag aldrig sen att klaga, gnälla eller begära mer. Och jag är ganska säker på, att jag inte är den enda ponnyägaren här som har denna "vardagslyxen" man inte längre lägger märke till.

Jag vet inte vad jag skulle fyllt ut mina dagar med om jag inte hade haft min och massa andras hästar att rida och träna. Jag rider min häst, mina tränares hästar, mina vänners hästar, Gabeljungs hästar och ridskolans hästar. Vad skulle jag gjort med alla timmar som blivit över på mina dygn? Spelat dator? Kanske inte... Shoppat? Nej, det hade inte hållt i längden. Träffat folk? Varje dag flera timmar... usch vad jobbigt. Mina hästar frågar aldrig massa dumma saker och snackar aldrig skit - de är mycket lättare att umgås med!

Vad gör folk som inte har egna hästar egentligen?! Sitter folk som kolli & glor på tv? Usch, så glad jag är att jag äger världens bästa ponny!